långa och utan mycket sömn.
Inatt började han straxt före två. Min kropp var som gelé och jag
ville bara dra täcket över huvudet, men så tog jag ett djupt andetag
och tänkte: Nej, nu ska han sova i sin säng! Tar jag upp honom kommer
han krångla i ett par timmar, han kan lika gärna krångla i sin säng.
Ida berättade igår hur hon hade gjort med lilla Nova. Att det hade
fungerar så bra med Nova gav mig hopp, och Idas ord om att vi själva
måste hitta en väg vi känner oss trygga med och ha tålamod rullade om
och om igen i mitt huvud.
Jag låter aldrig Oscar vara skrik-ledsen, utan tröstar och ger kärlek
så att han ska känna sig trygg, så metoden att han ska skrika 5 min i
taget ville jag inte.
Däremot förstår jag grejen med att inte ta upp honom ur sängen för då
lär han sig aldrig somna där själv.
Så mitt i natten växte min egen metod fram, och vid 03.40 sov han
äntligen igen, och gjorde så till 07.30!!
Jag tröstade, pratade och nynnade bredvid hans säng. Gav upp hundra
gånger men fortsatte envist, Oscar likaså. Han grät aldrig hysteriskt,
även om han protesterade.
Jag vet inte om det här är rätt sätt, men hur ska man veta om man
aldrig försöker? Jag är ju ändå hysteriskt trött och slut i kroppen,
så det kan ju bara bli bättre!
Håll tummarna för oss! :)

