Fina Oscar

Plötsligt händer det

Såklart har jag försökt få Oscar att tex somna i knäet som andra barn, i bilen, hemifrån, ja lite varstans, men icke. Hemma på ovanvåningen i mörkret, där somnar han. Spelar ingen roll hur trött han varit, inte förrän vi kommer hem och jag gungat honom har han somnat.

Små steg framåt och tålamod, och så plötsligt händer det!
Förra veckan somnade han i min famn på ett café i Stockholm, dagen efter i knäet på tåget hem. Och idag, i min famn medan vi tittade på tv! Inget gråt, inget gnäll. Bara somnade.
Det är så stort!!! Från en kille som aldrig sov själv, som inte gick att lägga ner utan att han vaknade, till detta!

Jag försöker påminna mig om att det går inte tvinga fram saker. Barnet måste mogna. Man kan försöka och man ska väl tänja på gränserna ibland, och ibland fungerar det. Men man får inte bli ledsen och frustrerad om man misslyckas.

Vi växer, varje dag!

Mitt hjärta brister

Oscar sjuk? Nää. Han har knappt haft feber, snorig ett par gånger på sin höjd. Vad är det som händer nu? Varför är han så sjuk? Ingen mat vill han ha, inte ens glass.
Mitt hjärta brister när jag inte kan hjälpa honom. Jag vill trolla bort febern, lugna hans hosta och läka hans hals,
men jag kan bara hålla om. Hålla hans lilla hand.

Varje gång jag blundar ser jag hans lilla ansikte, helt stelt, med ögonen stirrande mot taket. Små tysta andetag.
Jag berättade för min pappa hur rädd jag var, och då svarade han, att det blir han fortfarande ibland när han ser mig, och jag är snart trettio. Jag antar att det är nu det börjat, oron man aldrig kunde förstå innan man fick egna barn.

Inatt vågade jag tro att det kommer ordna sig, att den elaka feberkrampen inte skulle komma igen, och jag sov ett par timmar. Det var skönt.
Jag måste orka hålla hans hand.

Sjuk liten kille

Vår lille krabat hade feber. En sån uslig feber att vi natten mellan onsdag och torsdag blev tvungna att åka ambulans till KSS sedan Oscar fått feberkramp.

Helt okontaktbar var han. Ögonen var uppspärrade och han fäste inte blicken mot någonting. Reagerade inte på tillrop eller hudkontakt eller något annat. Vi sprang ner till toaletten för att svalka honom och en skärrad pappa Emil fick ringa 112 för första gången i sitt liv.

Mamma fick åka med Oscar i ambulansen och en något lugnare pappa fick ta egen bil efter.

När vi kommit fram var Oscar på bättringsvägen, men helt slut efter krampandet. Han sov sig igenom både blodprov och andra tester. Vi behövde i alla fall inte lägga in pojken utan vi styrde vår kosa hemåt och fick vila upp oss efter pärsen.

Nu är febern borta, men Oscar är fortfarande krasslig så vi får se hur helgen artar sig.

Oscar hälsar så gott till alla läsare. Kram på er!