Skolavslutning

Pappa Emil brukar vara tekniker, samt spela div instrument, på skolavslutningen i stan, och så även i år. Så, jag la Oscar i vagnen och började traska mot Amfiteatern. Kom naturligtvis inte långt, förrän Oscar skrek i vagnen. På med selen, och vidare gick jag. Trött, varm, hungrig och tung. Men iväg kom jag!

Vi kom nästan fram i tid. Vi stod längst upp i skuggan och tittade på alla fina barn och föräldrar och far/mor-föräldrar. Jag mindes hur stolt jag var och hur älskad jag kände mig varje gång min stora familj drösade in på luciafiranden, skolavslutningar och annat. Det är bland det finaste man kan göra tycker jag, att finnas där. En mormor/farmor stod där med en bukett blommor med en femtiolapp i. Hon väntade på sitt barnbarn och det var så fint.
Precis det, önskar jag mitt barn. Att han alltid har nån hos sig som stöttar. Att vi är på alla fotbollsmatcher, skolresor, pianokonserter eller vad det nu kan vara. Jag skämdes aldrig, även om farmor var den som alltid hejjade högst. Jag behövde aldrig vara orolig och ensam, för mina föräldrar och mor/far-föräldrar kom alltid.
Små och stora händelser i livet blir härligare om man får dela de med någon.

När Oscar en dag står där och sjunger, då önskar jag och hoppas att vi alla sitter där. :)