Det blir bättre..

Alla förlossningar är olika, det är något man måste komma ihåg i allt detta.
Nu ska jag vara ärlig. Min fina mask tas av för några minuter.. Here we go.

Det har gått lite mer än fyra månader sedan den dagen som skulle varit den bästa i mitt liv. Jag börjar få ordning på känslor, hormoner och kropp nu.
Jag mådde inte bra. Det fanns ganska många stunder som jag undrade om jag någonsin skulle våga gå ut, om jag skulle bli "normal" igen.
Jag kunde skött mycket runt omkring mig annorlunda, men i bubblans dimma är jag ändå stolt och glad över att jag tänkte på mig, Oscar och Emil. Jag är ledsen över att jag inte lät alla träffa vår nyfödde, men de första veckorna var jobbiga och det enda jag ville var att njuta av vår son tillsammans med Emil.

Jag önskar att jag inte mindes Barnmorskan på förlossningen, jag önskar att jag kunde släppa hur äcklig och i vägen jag kände mig. Jag önskar jag kunde glömma hur jag satt med min lille avklädda son i en filt på KSS och väntade på provsvar medan släkten begravde farmor. Hur känslorna slogs om vad som var viktigast, Oscars hälsa eller hej då farmor.
Dog farmor verkligen? Jag var otroligt ledsen för farmor samtidigt som det var mina lyckligaste dagar efter 9 långa månders väntan. Känslorna var ett enda virrvarr.

2 helger efter förlossningen var vi hos mamma och pappa, jag minns hur de gav mig mat och att energin började komma tillbaka. Samtidigt tvingade jag mig själv att börja träffa människor igen.
Jag är så tacksam för pappas goda råd, mammas omtänksamma hjärta och Emils kärlek.
Jag vet inte hur många gånger han sagt det: Det blir bättre..
Jag är så tacksam.

Jag skriver allt detta för jag har idag förstått att det är sant. På riktigt!
Jag kommer aldrig bli Malin som förr, jag kommer aldrig glömma förlossningen, och jag kommer aldrig bli en perfekt mamma,
Men!
Så länge jag försöker, ger det tid, och tror på oss, så kommer det bli bättre..

Idag har jag åkt med en jätteledsen Oscar tur o retur Tidaholm. Jag har bakat kladdkaka, vispat grädde, diskat, förberett mat, sminkat mig, gett Oscar puré, fikat med pappa och plockat i vårt nya hem. Och klockan är bara halv dag slagen! Det blir bättre!

Min största rädsla är att någon ska ta min Oscar. För några kanske det låter barnsligt, men det är så det känns.
Men jag vet att Emil har rätt, det blir bättre det också!
Det känns så otroligt att jag fått en fin son att älska, ta hand om och busa med. Att han är min! Ett eget litet barn. Inget i världen är viktigare än sitt barn, och för mig kommer Oscar alltid först.

Allt får vara som det är, för hur som helst, så blir det sakta bättre! :)
Varje dag bjuder på nya utmaningar, och oro är slöseri med känslor och energi.
Det blir bättre... :)